Kebabmage!

Igår avslutade jag triathlonsäsongen genom att delta i den korta motionsklassen på Sala Silverman – precis som det låter, i Sala.

På schemat stod 630 meter simning, 30 km cykel (egentligen något kortare) och 7 km löpning. För en gångs skull hade jag gott om tid innan start, fick allt på plats och var redo flera minuter i förväg. Som tur var hann jag i vattnet innan start (som skedde på land) – det var bara 17 grader och då är det skönt att få blöta ner sig och dräkten innan, för att slippa en chock när man rusar i vattnet. Dessutom hade jag haft ro att ladda med en matig macka, banan och nötter i lagom tid innan start.

Simmade illa som vanligt, det var ganska stökigt hela varvet men det visade sig att jag gjorde simningen (och första växlingen) på nästan exakt samma tid som 2009 – bara 2 sekunder långsammare.

Cyklingen gick bra, mil 2 av 3 är det ganska risig asfalt på och lite kuperat, så där var det svårt att hitta rytmen. Cykel + växling två tog 53:27. Här var jag noga med att dricka av sportdrycken jag fyllt i flaskan och så drog jag i lite mer än hälften av en gelförpackning efter halva sträckan.

Ut på löpningen och hej vad fint det kändes, inga problem alls. Jag stoppade pulsklockan i fickan för att slippa se eländet och körde på känsla. Hamnade bakom olika gubbar hela tiden och följde deras tempo tills jag tröttnade och drog om dem. Klart udda upplevelse. Kilometer fem var dock trög, fick hastigt och lustigt ett par saftiga blåsor under fötterna eftersom jag sprang barfota och lite gnäll från höger knä kom det också, men sen dök det upp en som jag sprungit ihop med på en annan tävling ifjol och då kan man ju inte vika ner sig. Rätt vad det var så var banan slut, jag drog på en liten spurt och så var jag i mål. Jag tittade på min pulsklockas klocktid och baserat på den trodde jag först att jag tagit 1:53 på mig – en viss besvikelse – men den måste ha gått fel, för på de preliminära resultaten som anslogs stod 1:49:37 – hela tio sekunder snabbare än 2009. Alltid något.

Officiella sträcktider blev (2009 inom parentes)

Sim+T1: 17:01 (16:59)

Cykel+T2: 53:27 (54:24)

Löp: 39:09 (38:24)

Nöjd såtillvida att det kändes väldigt bra hela tiden; att det sen blev i stort sett samma sluttid som förra gången får man väl acceptera. Nu är det slut på triathlonsäsongen (förra tävlingen jag gjorde, i Hallstahammar, SM-stafett, var inledning av densamma). Dags att blicka framåt.

I vanliga fall brukar min semester bestå av fem veckors avsaknad av fysisk aktivitet, undantaget träning av öl och grillarm. Denna semester bjöd överraskande och roligt nog på något helt annat.

På Mickes Daddas order inledde vi semester med ett tolvveckors styrketräningsprogram hämtat från tidningen Leva (eller var det Må bra?). Detta innebär fyra styrketräningspass i veckan i tolv veckor.

Ska jag vara helt ärlig så hade jag inga större förhoppningar om att vi skulle ro detta i land men döm om min förvåning när något väldigt ovanligt inträffade. Plötsligt kom inspirationen! Nu, sex veckor senare, kan jag konstatera av vi har missat två av totalt 22 pass so far.

Utöver styrketräningen har vi även kört en hel del pingis vilket var överraskande jobbigt flåsmässigt.

Nu när semestern är slut kommer verkligen motivationen testas rejält. Går det att få ihop en fungerande vardag med fyra styrkepass, två badmintonpass samt ett tennispass i veckan?

Edit: Som en anhängare av salutogena metoder och tankesätt borde jag givetvis ha skrivit att vi har klarat 20 av 22 pass, inget annat.

Nike denna gång. Vi får se om de är bra ikväll…

Idag har jag hojat litegrann i en ny miljö. Låter nog bilderna tala för sig själva så länge… vill bara poängtera att lutningen i kurvorna är 50°.

31.4 km på cykeln, 1:04, snitt 29.6 km/h, max 39.5 km/h, snitteffekt 203W.

Direkt därpå ynka 5 minuter löpning bara för att känna hur det känns. Det kändes härligt.

Nu har jag bloggat om det också. Har ni?

Men jag säger inte angående vad. Än.

Runda

Sånt här får man smaska i sig med samvetet i behåll om man cyklar 37 km för att få tag i det:

Tog en sväng till Enköping med fika enligt ovan. Det var en sjuk motvind på vägen dit – men hellre ut än hem. Fick jobba hårt för att hålla 20 km/h. Hemvägen var lite behagligare, förutom lite regn sista halvmilen, men det gjorde inte så mycket.

Eller, på vårt eget språk, ”jag är en posör”. Inte (enbart) i den vanliga bemärkelsen utan (också) såtillvida att jag varit på en kurs i Pose-löpning. Då måste man väl kunna kalla sig posör?

Eller Pose och Pose, det var inte så hårt fokus på just Pose-metoden att lära ut löpteknik, utan snarare en allmänt hållen genomgång av hur man kan bli en snabbare och effektivare löpare och samtidigt minska skaderisken.

Kortfattat går det ut på att:

• springa med en kadens på minst 180 steg per minut
• lyfta den bakre foten framåt-uppåt
• landa med hela foten rakt under kroppens tyngdpunkt
• minimera tiden som fötterna rör marken

Markus Stålbom höll i kursen. Vi (sex deltagare) började med en introduktion, sedan gick vi ut och blev filmade medan vi sprang i valfri fart på en lite knölig gräsmatta. Man springer ju inte så tjusigt, det var mycket hälisättning och raka knän och allt möjligt elände. Därefter drog vi igenom en mängd övningar för att nöta in de koncept jag nyss listade. Som avslutning filmades vi igen och tyvärr sprang jag fortfarande med en del hälisättning, men hade förkortat markkontakttiden från 10.5 till 9 (mätt i filmrutor). Jag hade också svårt att dra fram-upp den bakre foten, den vill gärna gå för rakt uppåt.

Men man måste vara realistisk – ett tag var jag hemskt besviken att jag inte genast sprang som Haile Gebrselassie. Markus uppskattade att det tar 15-20 pass innan man börjar få kläm på den höga kadensen och de fördelar som följer med den.

Valborgsmässoafton betyder intervallafton. Det var dessutom första gången jag cyklade i mina nya skor, och jag kom titt som tätt på mig själv med att fånstirra på hur fint de vita skorna kontrasterade mot de svarta byxbenen. Snyggt är snabbt, eller hur är det man säger?

Det var dessutom de skönaste skor jag nånsin cyklat i. Styret kändes däremot som något man klämt ut ur en mjukosttub.. det måste åtgärdas.

Intervallerna blev 4×4 minuter med ungefär 2:30 återhämtning mellan varje.

Ni glömmer väl inte att läsa http://www.suneson.se?

För övrigt har jag haft det behagligt lugnt sedan sist. Jonas och jag har äntligen testat motivationsrundan på ca 9.2 km som vi ritade upp under inverkan av ett par glas vin. Jag har till och med sprungit den själv och kapade 10 minuter mot när Jonas var med. Det var inte exakt samma väg, men det var jobbigare.

Idag har vi firat Annas 33-årsdag en dag för tidigt och på kvällskvisten blev det tid över för en behaglig 26 km lång runda på cykeln, med svågern för en gångs skull.