Jag antar att jag borde skriva lite om mitt lopp i lördags. Jag har i flera år haft i siktet att prova fulldistanstriathlon (Ironman eller Järnman eller vad man nu vill kalla det). Jag tänkte mig först göra det 2010 och tränade & bloggade en del om det då men jag kom av mig. Vi hade mycket sjukdagar i familjen och sen fick min pappa sitt cancerbesked sommaren 2009 så förmodligen gick luften ur mig lite grann.
Nu minns jag inte riktigt när det var, det kan ha varit redan hösten 2009, men på Facebook fick jag kontakt med min gymnasiekompis Stefan som var simmare och triathlet redan på 90-talet samtidigt som jag mest ansträngde mig för att bli lik Michelingubben. Stefan hade bestämt sig att köra Kalmar 2011 och efter hand peppade det mig att också anmäla mig när jag nu hade avstått 2010. Jag började inse att småbarnsföräldrar aldrig får något perfekt sammanhängade träningsår, jag fick helt enkelt ta det som det kommer.
Under hösten har jag simmat en del med en träningsgrupp och lärt mig någon slags tillräcklig teknik för att crawla kontinuerligt ganska långa distanser. När jag simmade Vansbro senast, 2007, varvade jag bröst och crawl och kom in på 1.09 på 3 km. Då borde 3.8 km vara klart inom räckhåll på maxtiden 2.15.
Cyklat har jag gjort en del under våren och sommaren, inte på långa vägar tillräckligt men åtminstone några rätt långa pass. Jag inbillar mig att min tredagars cykelsemester med packning (25 mil) gjorde något för segheten också.
Löpning har varit det mest bristfälliga av alltihopa – har tänkt att cykeln varit viktigare, för kan jag inte cykla bekvämt på en bra tid så kommer jag för det första inte ha krafter kvar till maran och för det andra kommer jag missa repet för sista varvet löpning, eller till och med att få börja springa överhuvudtaget.
Så var jag då anmäld. Så sent som 25 juli hittade jag ett boende på Blocket som visade sig vara en riktig fullträff. Två kvarter från tävlingsområdet, rimligt pris och tillräckligt med plats för familjen. Bara att slå till. Vi (frun och sonen) åkte ner med mina svärföräldrar på torsdagen (loppet var på lördagen) vilket var skönt – dels att slippa köra de 40 milen, dels att få en hel dag på plats innan start. Vi hann ett kort dopp i havet på Öland på torsdagen, sedan var de andra ute på äventyr medan jag sov och laddade på fredagen. Träffade Stefan för första gången på 17 år; gled runt och fixade lite saker och tittade på sprinttävlingen på fredagskvällen.
På fredagskvällen var jag nervös och hade svårt att somna, inte förrän efter midnatt slocknade jag och vaknade sedan någon gång mellan 03 och 04 och slumrade bara fram till 05:00 när klockan ringde. Inte optimalt, men vad gör man? Käkade en liten frukost, blandade sportdryck och gick ner med cykeln och kläderna och checkade in dem. Här var det verkligen guld värt att bo så nära. Sedan hem och hämta våtdräkt, gå till starten (tre kvarter) och glida i dräkten. I högtalarna nationalsången – SM-tävling, då ska det vara så, och Kenta Gustafssons ”Just idag är jag stark”. Grym stämning med soluppgången, alla gummiklädda människor var och en i sin egen bubbla.
Så gick starten, jag hade ställt mig långt bak på stranden för att slippa bli översimmad och kunde börja simma bekvämt bara 40 sekunder efter startskottet. I vattnet ser man inte mycket även om Kalmarsund är rätt klart och grunt, så en del sjögräs fick man forcera på vägen ut. Såg bara lite maneter och vattenväxter, vevade på och försökte simma så rakt som möjligt. Svaga vågor längst ut, men inget som störde alls. Varvade på 53.30, vilket var en liten besvikelse. Jag hade nog hoppats att göra varven på runt 50 minuter för en sluttid på 1.40, men det blev 1.52.13, så det andra varvet blev ännu långsammare fast det kändes bättre. Har upplevt samma sak på träning – man tycker man simmar bättre i slutet men det går långsammare. Inget att göra åt där och då.
Jag var lite vinglig när jag kom upp – tur att jag hade haft öronproppar, annars hade jag kanske druttat omkull. Det gick lätt att få av våtdräkten, bara dra på hjälm och cykelskor, slå på min Garmin och springa mot utgången. Balansproblemen satt i några minuter, fick anstränga mig för att cykla rakt.
Nu alltså dags för min första IM-cykling, 180 km (3 varv á 60 km). Vinden var lite överraskande tvärtemot vad jag förväntade mig av prognoserna. Tufft på vägen ut på varje varv, medan jag seglade hemåt i mellan 35-40 km/h på många avsnitt. Första varvet låg just över 30 km/h, men det var varmt och efterhand tappade jag lite i fart. Hade väl hoppats göra cykeln på sex timmar blankt men 6.16 officiell tid får duga. Minns inte så mycket av cykeldelen mer än att jag trampade, åt, drack, körde om folk som jag tyckte cyklade obegripligt långsamt – många låg och fiskörde i vad jag uppskattade till 22-25 km/h på ställen där jag lätt höll 30-32. Tydligen är jag rätt hygglig på att cykla ändå, och plötsligt var 180 km avklarade.
Nu började loppet på allvar. 42195 m att ta sig till fots (3 varv á 14 km). Växlade helt ok på 3.28, sedan joggade jag iväg. Direkt kom krampen i lårmusklerna strax ovanför knäna. Jag fick bort det genom att gå en bit. Första varvet försökte jag jogga så mycket som möjligt men det kändes ansträngt i magen efter allt sockerslisk jag hällt i mig på cykeln och efterhand gick jag mer och mer. Mådde rätt illa efter ett tag och här är en brist – jag har svårt att pressa mig till ansträngning när det känns obekvämt. Jag räknade efterhand ut att jag tack vare en hygglig insats på cykeln skulle ha tid nog att kunna gå hela maran om jag blev tvungen.
Ungefär halvvägs började det bli besvärligt under fötterna med blåsor som smärtade mer och mer. Jag fick ett par Compeed i en vätskedepå som jag fick applicerade av Rödakorset-personal – i efterhand skulle det visa sig vara ett idiotiskt tilltag. Minst en av blåsorna brast nämligen och när jag klippte bort plåstren dagen efter var det uppluckrad hud jag fick klippa i.
Hur som helst, nånstans ute på andra varvet av tre slog jag följe med Robert från Uppsala och vi räknade på våra chanser att klara oss under maxtiden. Sedan hade vi 28 km på oss att diskutera triathlon och allt möjligt annat. Robert hade haft det ännu värre, han hade spytt ur sig hela maginnehållet men lyckats komma tillbaka och få i sig vätska och lite chips. Sista 6-7 km gjorde vi ihop med en tjej som också gått mycket och mer eller mindre samtidigt spurtade vi till sist in på 14.44 – 16 minuter innan målet stängde klockan 22.00. Inte allra sist, och definitivt bättre än det sextiotal som jag räknat ut bröt loppet.
I stort sett är jag naturligtvis överlycklig att jag klarade det. Visst var det tråkigt att ”tvingas” gå så mycket – det skyller jag på två saker: usel löpträning och för dålig förmåga att pressa mig – jag är för bekväm, helt enkelt.
Hela arrangemanget var suveränt, alla funktionärer var så glada och trevliga, även sent in på kvällen. När jag vid kanske 13-14 på dagen stannade för att be om ett plåster under cyklingen så fick jag det av samma tjej som skrivit startnummer på mitt ben klockan halv sju på morgonen – hon kände igen sin handstil och var lika glad då som på morgonen. Även publiken var helt fantastisk. Sent på kvällen var folk ute och hejade i villakvarteren, sprutade vatten på varma löpare och uppmuntrade oss att kämpa på.
Jag känner mig oförskämt fräsch i kroppen, men tyvärr har blåsorna ställt till fötterna värre än jag någonsin varit med om. Har nu ett sår som en enkrona på vänster fot; på höger är det minst som två femkronor och jag kan inte stå på den foten alls. Jag hasar på arslet mellan soffan, toaletten och sängen. Bortsett från fötterna så har det varit värt allt slit till 100%. Jag ser definitivt att jag kommer göra distansen fler gånger, bara oklart när.
Och Stefan då? Jo, han kom in på utmärkta 12.52. Han är ju gammal simmare så han simmade på toppentiden 1.08, cyklade precis lika bra som jag och höll bättre på löpningen (5.19). Men jag slog honom på växlingarna!
Mina tider:
Simning: 01:52:13
T1: 00:03:13
Cykling: 06:16:02
T2: 00:03:28
Löpning: 06:29:10
Här finns ju en del att kapa… en annan gång!
Tillägg: När jag tänker efter har jag glömt att nämna den andra halvan av insatsen i helgen. Min fru som stod på plats vid varje varvning beredd att langa dricka och mat, och som inte knorrat allt för mycket när jag varit ute och tränat inför det här. Tack Anna!