Kebabmage!

Då var den första maratonsträningsveckan avklarad. När jag sammanställer lite statistik för denna månad 2010 och 2011 så blir resultatet lite nedslående då jag i princip har presterat sämre på alla punkter i år.

När jag tänker lite mer nyktert på det hela så kanske det inte är någon större katastrof egentligen. För det första så blev jag rätt tidigt ”skadad” 2010 och fick rehab-träna hos sjukgymnast. För det andra så missade jag ett pass 2011 på grund av magsjuka vilket försämrade snittdistans, snittider etc. Nu har jag förvisso börjat få känningar i benhinnorna igen men smärtnivån är inte i närheten av vad jag kände förra året. Jag tror känningarna jag har nu beror på förra veckans pass. Lärdomen här är att inte hoppa över ett pass av slöhet för att köra två pass på raken (mängd och kvalitet). Det straffar sig varje gång!

Här kommer siffrorna:

Antal pass

2010 – 12
2011 – 11

Antal km

2010 – 101,2
2011 – 89,5

Snittdistans per pass

2010 – 8,4
2011 – 8,1

Tid

2010 – 10:18:22
2011 – 09:12:50

Brända kalorier

2010 – 7677
2011 – 6878

Pace

2010 – 6:02
2011 – 6:09

Vecka två blev något av en missräkning då jag missade torsdagspasset på grund av magsjuka. Som tur var så var jag snabbt på fötter och kunde genomföra söndagens milpass utan problem.

Jag har gått tillbaka till mina anteckningar från december 2010 och de två första träningsveckorna. Det visar sig att jag redan vecka två började få problem med benhinnora och vaderna. Det utlösande passet var ett löpbandspass där jag snittade på 5:10 med en avslutande kilometer på 4:00. Detta ska jag ta lärdom av. Två saker:

1) Jag ska inte springa på löpband

2) Jag ska inte vara rädd för att springa långsamt (dvs, faktiskt följa Szalkais rekommenderade fart)

Nedan följer en sammanställning av vecka 1 och 2 från 2010 samt 2011. Trots ett missat pass så har jag faktiskt varit ute på vägarna i några fler minuter i år.

Istället för att igår springa 6 kilometer tillbringade jag tiden i sängen med en hink brevid.

Jag hoppas innerligt att det värsta nu är över. Milen på söndag känns dock inte särskilt rimligt.

Kanske kommer jag att skriva lite här igen…you`ll never know…

Hej kära dagbok, det var ett tag sedan vi sågs. Under den förlöpta tiden mellan senaste inlägget och detta har jag haft ett starkt fokus på vin, kvinnor och sång. Nu har mitt liv dock, åter igen, tagit en vändning och vi möts igen.

Min tanke är att försöka skriva veckorapporter där jag jämför förra årets träning inför Stockholm marathon med detta och kommande. Den första veckan visar på en något högre träningsdos i jämförelse med 2010 men då ska det tilläggas att den träningsveckan inleddes på en onsdag.

Ny rapport nästa onsdag.

(Jag ser nu att jag måste läsa på om hur man fixar tabeller i wp)

Jag antar att jag borde skriva lite om mitt lopp i lördags. Jag har i flera år haft i siktet att prova fulldistanstriathlon (Ironman eller Järnman eller vad man nu vill kalla det). Jag tänkte mig först göra det 2010 och tränade & bloggade en del om det då men jag kom av mig. Vi hade mycket sjukdagar i familjen och sen fick min pappa sitt cancerbesked sommaren 2009 så förmodligen gick luften ur mig lite grann.

Nu minns jag inte riktigt när det var, det kan ha varit redan hösten 2009, men på Facebook fick jag kontakt med min gymnasiekompis Stefan som var simmare och triathlet redan på 90-talet samtidigt som jag mest ansträngde mig för att bli lik Michelingubben. Stefan hade bestämt sig att köra Kalmar 2011 och efter hand peppade det mig att också anmäla mig när jag nu hade avstått 2010. Jag började inse att småbarnsföräldrar aldrig får något perfekt sammanhängade träningsår, jag fick helt enkelt ta det som det kommer.

Under hösten har jag simmat en del med en träningsgrupp och lärt mig någon slags tillräcklig teknik för att crawla kontinuerligt ganska långa distanser. När jag simmade Vansbro senast, 2007, varvade jag bröst och crawl och kom in på 1.09 på 3 km. Då borde 3.8 km vara klart inom räckhåll på maxtiden 2.15.

Cyklat har jag gjort en del under våren och sommaren, inte på långa vägar tillräckligt men åtminstone några rätt långa pass. Jag inbillar mig att min tredagars cykelsemester med packning (25 mil) gjorde något för segheten också.

Löpning har varit det mest bristfälliga av alltihopa – har tänkt att cykeln varit viktigare, för kan jag inte cykla bekvämt på en bra tid så kommer jag för det första inte ha krafter kvar till maran och för det andra kommer jag missa repet för sista varvet löpning, eller till och med att få börja springa överhuvudtaget.

Så var jag då anmäld. Så sent som 25 juli hittade jag ett boende på Blocket som visade sig vara en riktig fullträff. Två kvarter från tävlingsområdet, rimligt pris och tillräckligt med plats för familjen. Bara att slå till. Vi (frun och sonen) åkte ner med mina svärföräldrar på torsdagen (loppet var på lördagen) vilket var skönt – dels att slippa köra de 40 milen, dels att få en hel dag på plats innan start. Vi hann ett kort dopp i havet på Öland på torsdagen, sedan var de andra ute på äventyr medan jag sov och laddade på fredagen. Träffade Stefan för första gången på 17 år; gled runt och fixade lite saker och tittade på sprinttävlingen på fredagskvällen.

På fredagskvällen var jag nervös och hade svårt att somna, inte förrän efter midnatt slocknade jag och vaknade sedan någon gång mellan 03 och 04 och slumrade bara fram till 05:00 när klockan ringde. Inte optimalt, men vad gör man? Käkade en liten frukost, blandade sportdryck och gick ner med cykeln och kläderna och checkade in dem. Här var det verkligen guld värt att bo så nära. Sedan hem och hämta våtdräkt, gå till starten (tre kvarter) och glida i dräkten. I högtalarna nationalsången – SM-tävling, då ska det vara så, och Kenta Gustafssons ”Just idag är jag stark”. Grym stämning med soluppgången, alla gummiklädda människor var och en i sin egen bubbla.

Så gick starten, jag hade ställt mig långt bak på stranden för att slippa bli översimmad och kunde börja simma bekvämt bara 40 sekunder efter startskottet. I vattnet ser man inte mycket även om Kalmarsund är rätt klart och grunt, så en del sjögräs fick man forcera på vägen ut. Såg bara lite maneter och vattenväxter, vevade på och försökte simma så rakt som möjligt. Svaga vågor längst ut, men inget som störde alls. Varvade på 53.30, vilket var en liten besvikelse. Jag hade nog hoppats att göra varven på runt 50 minuter för en sluttid på 1.40, men det blev 1.52.13, så det andra varvet blev ännu långsammare fast det kändes bättre. Har upplevt samma sak på träning – man tycker man simmar bättre i slutet men det går långsammare. Inget att göra åt där och då.

Jag var lite vinglig när jag kom upp – tur att jag hade haft öronproppar, annars hade jag kanske druttat omkull. Det gick lätt att få av våtdräkten, bara dra på hjälm och cykelskor, slå på min Garmin och springa mot utgången. Balansproblemen satt i några minuter, fick anstränga mig för att cykla rakt.

Nu alltså dags för min första IM-cykling, 180 km (3 varv á 60 km). Vinden var lite överraskande tvärtemot vad jag förväntade mig av prognoserna. Tufft på vägen ut på varje varv, medan jag seglade hemåt i mellan 35-40 km/h på många avsnitt. Första varvet låg just över 30 km/h, men det var varmt och efterhand tappade jag lite i fart. Hade väl hoppats göra cykeln på sex timmar blankt men 6.16 officiell tid får duga. Minns inte så mycket av cykeldelen mer än att jag trampade, åt, drack, körde om folk som jag tyckte cyklade obegripligt långsamt – många låg och fiskörde i vad jag uppskattade till 22-25 km/h på ställen där jag lätt höll 30-32. Tydligen är jag rätt hygglig på att cykla ändå, och plötsligt var 180 km avklarade.

Nu började loppet på allvar. 42195 m att ta sig till fots (3 varv á 14 km). Växlade helt ok på 3.28, sedan joggade jag iväg. Direkt kom krampen i lårmusklerna strax ovanför knäna. Jag fick bort det genom att gå en bit. Första varvet försökte jag jogga så mycket som möjligt men det kändes ansträngt i magen efter allt sockerslisk jag hällt i mig på cykeln och efterhand gick jag mer och mer. Mådde rätt illa efter ett tag och här är en brist – jag har svårt att pressa mig till ansträngning när det känns obekvämt. Jag räknade efterhand ut att jag tack vare en hygglig insats på cykeln skulle ha tid nog att kunna gå hela maran om jag blev tvungen.

Ungefär halvvägs började det bli besvärligt under fötterna med blåsor som smärtade mer och mer. Jag fick ett par Compeed i en vätskedepå som jag fick applicerade av Rödakorset-personal – i efterhand skulle det visa sig vara ett idiotiskt tilltag. Minst en av blåsorna brast nämligen och när jag klippte bort plåstren dagen efter var det uppluckrad hud jag fick klippa i.

Hur som helst, nånstans ute på andra varvet av tre slog jag följe med Robert från Uppsala och vi räknade på våra chanser att klara oss under maxtiden. Sedan hade vi 28 km på oss att diskutera triathlon och allt möjligt annat. Robert hade haft det ännu värre, han hade spytt ur sig hela maginnehållet men lyckats komma tillbaka och få i sig vätska och lite chips. Sista 6-7 km gjorde vi ihop med en tjej som också gått mycket och mer eller mindre samtidigt spurtade vi till sist in på 14.44 – 16 minuter innan målet stängde klockan 22.00. Inte allra sist, och definitivt bättre än det sextiotal som jag räknat ut bröt loppet.

I stort sett är jag naturligtvis överlycklig att jag klarade det. Visst var det tråkigt att ”tvingas” gå så mycket – det skyller jag på två saker: usel löpträning och för dålig förmåga att pressa mig – jag är för bekväm, helt enkelt.

Hela arrangemanget var suveränt, alla funktionärer var så glada och trevliga, även sent in på kvällen. När jag vid kanske 13-14 på dagen stannade för att be om ett plåster under cyklingen så fick jag det av samma tjej som skrivit startnummer på mitt ben klockan halv sju på morgonen – hon kände igen sin handstil och var lika glad då som på morgonen. Även publiken var helt fantastisk. Sent på kvällen var folk ute och hejade i villakvarteren, sprutade vatten på varma löpare och uppmuntrade oss att kämpa på.

Jag känner mig oförskämt fräsch i kroppen, men tyvärr har blåsorna ställt till fötterna värre än jag någonsin varit med om. Har nu ett sår som en enkrona på vänster fot; på höger är det minst som två femkronor och jag kan inte stå på den foten alls. Jag hasar på arslet mellan soffan, toaletten och sängen. Bortsett från fötterna så har det varit värt allt slit till 100%. Jag ser definitivt att jag kommer göra distansen fler gånger, bara oklart när.

Och Stefan då? Jo, han kom in på utmärkta 12.52. Han är ju gammal simmare så han simmade på toppentiden 1.08, cyklade precis lika bra som jag och höll bättre på löpningen (5.19). Men jag slog honom på växlingarna!

Mina tider:

Simning: 01:52:13

T1: 00:03:13

Cykling: 06:16:02

T2: 00:03:28

Löpning: 06:29:10

Här finns ju en del att kapa… en annan gång!

Tillägg: När jag tänker efter har jag glömt att nämna den andra halvan av insatsen i helgen. Min fru som stod på plats vid varje varvning beredd att langa dricka och mat, och som inte knorrat allt för mycket när jag varit ute och tränat inför det här. Tack Anna!

Ja, då är det bäst att sammanfatta finalen! Det gick ju väldigt bra i år och det mest avgörande är min träning förstås, men även vädret. Det var näst intill perfekt löparväder,15 grader, moln, inget regn. Jag var lite fundersam på vad jag skulle ha på mig men hade läst goda råd innan och där sas det att de som skulle vara ute i 4-5 tim skulle ha underställ och långa tights,så det hade jag. Jag tog även vantar på mig men de plockade jag av mig ganska snart.

I år hade jag bestämt mig för att inte springa långsamt i början utan göra som jag gjort hemma, försöka hålla en jämn fart hela tiden. Jag sprang förbi de första vätskekontrollerna då det alltid är kaos där, hade egen dryck med mig. Sen handlade hela loppet om att tänka positivt, ta in publiken, vara glad, lyssna på kroppen och bara” kötta” på. Precis innan tre mil vid Kungsträdgården stod min hejarklack, familjen och vänner, de gav mig massor av ny energi. Vid tre mil var jag hyfsat pigg och fick  bara en lite svacka vid Västerbron och sedan var det trögare sista 7 km. Enda känningarna i kroppen var min vad som jag fick kramp i sista km men det släppte som tur var.

Höll koll på tiden under hela loppet och förstod att det skulle gå bra, fast vid de sista km tänkte jag..skit samma vilken tid det blir, jag tar mig i mål..Igen!!! 

 Asics Stockholm Marathon 2011: 4.42.52

Vad svårt det är att inte äta Kolhydrater. Till frukost åt jag ett kokt ägg i stället för smörgås och sen var jag bara tvungen att äta flingor och musli, och två koppar kaffe för att vakna till liv. Skollunchen hade inte jättemycket att erbjuda men det blev en köttgryta med lite simmande köttbitar i och sallad till det. Ikväll grillas det hamburgare så det tar jag med ett stekt ägg till i stället för bröd och så lite grönsaker.

Tur att det här gäller bara en dag!! I morgon bitti 05.00 sticker jag ut på en löprunda för att göra av med all energi som finns kvar för att sedan vräka i mig så mycket kolhydrater jag bara orkar i tre dagar. Jag har aldrig bantat eller behövt lägga om min kost i hela mitt liv så jag förstår vilket krångel det är för dem som kämpar med sin vikt eller har matallergier.

Nu sägs det att man kan klara sig utan kolhydratladdning. Det stämmer säkert…det är alltid så att det finns olika teorier i allt, det gäller att tänka själv efter eget huvud. Jag har gjort så här varje år innan maran så jag törs inte ändra på min uppladdningsprocedur.

 Är lite hungrig….

//Mia

Hej!

Bäst jag skriver lite nu då, det är länge sedan, har inte haft tid för jag har tränat så mycket. Nu är det alltså bara 5 dagar kvar till maran och denna vecka gäller det att hålla fokus.

 1.Jag får inte bli förkyld eller skada mig.

 2. Jag måste vara utvilad.

 3. Jag måste äta mycket kolhydrater från onsdag till fredag.

4.Jag ska bara springa en eller två gånger till denna vecka.

När det gäller maten så börjar det på tisdag, då ska jag tömma kroppen på kolhydrater för att på onsdag morgon innan frukost sticka ut på ett löppass och sedan äta frukost och  resten av veckan vräka i mig pasta.Om man först tömmer kroppen på kolhydrater så tar den sedan upp kolhydrater lättare.  Som tur är kan man köpa kolhydrater i pulverform som blandas ut med vatten så det dricker jag mellan varje måltid under dagen. En flaska motsvarar en eller två portioner pasta. Så på fredag kväll är jag otroligt mätt och däven. På lördag morgon är det bara vanlig frukost som gäller. Sedan går starten redan kl 11.40 på lördag så jag behöver inte äta mer.

 Alla förberedelser under veckan med mat och allt är också en psykologisk grej, man talar om för kroppen att nu är det snart dags!

I år är det alltså min 6:e mara och jag vill så gärna slå mitt rekord. Här är mina tidigare resultat:

 2006: 5.05      2007: 5.09        2008: 5.15,         2009:4.57            2010: 5.08         2011:  ?

Mitt enda lilla bekymmer är mitt knä. Annars ser jag fram emot lördagen. Ska faktiskt bli riktigt spännande, måste kolla vad vädret säger…

Hej svejs!

Ja, nu närmar sig det som jag med spänning och ångest har tränat inför. Det är som att föda barn, det gör så ont, men man glömmer det direkt efter och är på det igen. Marathon, en helt onödig grej att utsätta sig för. Fast det är så himla spännande och se om jag klarar det igen. Och det vet jag inte förräns jag springer in i mål på Stockholm Stadion. Det hela går ut på att klara mig runt med så lite smärta som möjligt, med så mycket glädje som möjligt.

 Sen är det en bonus om jag gör mitt personbästa. 4.45 vore inte helt fel , kommer jag i mål innan 5 timmar brukar man få en mycker bra placering och den placeringen blir sedan startnummer till nästa års lopp…skulle gärna vilja slippa att starta i sista gruppen, där samlas liksom” skrotet”, förlåt..men det är förstagångslöparna, svensexelöparna, de som fått starten i 50 års present och så såna som jag, som inte kan bättre…

 Just nu är nog vi alla marathon löpare väldigt kroppsfixerade, känner efter liksom om alla delar är som de ska.Hur fort vi springer och hur långt vi orkar. Minsta tecken på något dåligt så blir man orolig. Nej, Tipp, Topp ska man vara fram till start! Sista veckan innan det är dags får jag  ju heller inte bli sjuk! Då kan jag inte ställa upp, det vore ett svårt nederlag, jag skulle bli superbesviken. Ja, det gäller väl då att klara sig undan från alla sorters baciller.

Nej, nu vill jag plocka ut mitt kvitto; medalj och diplom och den snygga T-shirten som jag glänser i några dagar efter(alltid retar det någon ! Fast det kvittot gäller ju bara just då och ingen garanti för något egentligen. Jag tänker på att löpning ska förebygga så många olika sjukdomar, men när man läser att Grete Waitz dött i cancer efter många år med sjukdomen och det finns fler elitidrottare som drabbats. Ja, nog är löpning bra alltid, men ingen som helst garanti för något så..återigen Carpe Diem!

 Gör det som får dig att må bra, nu!

Vi vet inget om framtiden…

//Mia